Året som varit

Igårkväll när jag skulle sova fick jag ett av alla mina blixnedfall. Det är så jag brukar beskriva hur det är när min hjärna går upp i högvarv mitt i natten och får för sig att nu är det dags att skriva. Det kan vara allt från ett blogginlägg, en krönika eller bara ett sms och min hjärna slutar inte bearbeta denna text förrän den är någorlunda klar. Vilket skulle gå mycket fortare om jag tände lampan och faktiskt började skriva. Dock brukar jag inte ha energin som krävs för det, framför allt inte när jag är så trött att jag bara vill sova utan då brukar jag bara ligga där och vänta tills det blir tyst.

Så igår när jag låg där och tänkte så ville min hjärna att jag skulle skriva ett blogginlägg om året som varit och hur jag har haft det, eftersom detta återkommer många kvällar i veckan och jag faktiskt vill kunna sova utan sömntabletter så tänkte jag att jag skulle ge det ett försök. Det kan väl inte vara så läskigt eller? 

Idag kan jag med gott samvete säga att jag är stolt över mig själv. Stolt över att jag har tagit mig igenom allt detta och blivit en ny starkare människa. Skälvklart har jag mycket kvar att lära mig men om man jämför med hur det var för ett år sen så har jag kommit en bra bit på vägen. Jag kommer aldrig kunna bli av med att jag är lite annorlunda och det är inte heller det jag försöker förmedla. Utan det handlar om att lära sig att acceptera och tycka om sig själv även fast man inte alltid fungerar som alla andra. Hur jobbigt, svårt och elendigt det än kan vara, så länge man accepterar sig själv för den man är och så kommer allt bli bra till slut.

Jag började ju tyvärr i andra änden. Att förneka och psykiskt bryta ner mig själv. T ex när jag fick en panikattack och inte hade en aning om vad som hände så försvann jag undan. Vilket bara gjorde mig sjukare och sjukare. Tillslut låg jag där och kunde inte gömma mig längre. Jag visste att jag var tvungen att börja klättra upp igen men hade ingen aning om hur. Det var då jag var tvungen att få proffesionell hjälp och vore det inte för dem och mina föräldrar kanske jag fortfarande hade legat där. 

Nu i efterhand kan jag inte riktigt förstå vad det var jag var så rädd för. När jag berättade för min bästa vän Sanna om min panikångest som jag har levt med i hela mitt liv och varför jag får den så var det inte direkt så att hon tog avstånd från mig. Utan det är bland det bästa jag har gjort och hon har varit en enorm stöttning! 

Mitt i allt fick jag även uppleva kärleken. Det var första gången i mitt liv som jag ville bli bättre för någon annans skull. Dvs att jag ville va en så bra flickvän som möjligt och för att kunna vara det var jag tvungen att jobba extra mycket med mig själv. Att älska någon och vara älskad tillbaka blev en trygghet för mig och när det sedan tog slut mellan oss var jag rädd att jag inte skulle veta hur jag skulle fortsätta. Men jag kan stolt säga att jag har klarat mig igenom det också! Klart att jag har varit väldigt ledsen och tyckt att det har varit otroligt jobbigt men det har legat på en normalnivå och där ska det också få stanna. 

Jag är absolut inte ute efter något medlidande eller så utan jag skrev endast detta inlägg för att jag behöver få det ur mig så att jag kan gå vidare med livet. Finns tusen fler saker jag skulle kunna ta upp och skriva om men då blir jag aldrig klar så jag nöjer mig med det här.  

En av mina sämre dagar

Idag har jag haft en av mina sämre dagar. Brist på sömn och för mycket stress är inte så bra kombination. Vi håller på att fixa inför nobelmiddagen och det var så jäkla stressande idag. Vi är sex stycken i matgruppen och vi ska laga trerätters till ca 36st. Jag och en till har hand om huvudrätten sen så är de andra fyra uppdelade i förrätt och varmrätt. Det blev för stressande och mycket för mig så min kropp sa ifrån och jag fick panik. Vi hade nämligen inte tillräckligt med tid på oss och var för få personer. Men min hk lärare och Sanna var gulliga och tog hand om mig. Vi gick övertid på hela lunchen, hann och trycka i oss lite mat och sen vidare till provet. Dock så funkade det inte för mig jag var helt slut och fick panik igen så min lärare sa till mig att det var bättre att jag gick hem och vilade, tog hand om mig själv. Vilket jag gjorde, jag gick hem och sov. 

Det här var faktiskt nästan första gången som jag reagerade så här starkt i skolan. Men nu vet de om att jag inte skämtar eller överdriver om detta. Kanske får de att förstå bättre vad vet jag. Tyckte ändå inte att någon reagerade konstigt vilket kändes skönt.

Nu är jag ganska så rastlös. Känner varken för att läsa eller kolla på film. Livet är rätt tråkigt på vintern alltså. Ibland kan det dock vara väldigt mysigt. Får väl försöka titta på någon bra serie sen och ta det lugnt. Även fast jag egentligen känner för röra på mig. Får längta lite extra till på söndag helt enkelt då det blir dans nästan hela dagen.

6/12-13 kl: 17:36
Lisa

Sen jag började, en grej, anledning m.m

Sen jag började må bättre så har jag insett hur mycket fritid jag har över. Förut ägnade jag den tiden åt att ha panikångest eller bara ångest och nu när det inte händer lika ofta längre så har jag ju massa tid över. För mig är det något nytt det här med att bara vara och ta det lugnt samtidigt som man njuter av det. Så länge det inte blir allt för ofta så går det bra. 

En grej jag tänkte på förut är hur personligt tycker ni man får skriva om i en blogg? Kan man ha en blogg som en öppen dagbok? Jag har ju valt att publicera detta långt bak i arkivet och endast i om mig/persolig kategorien. Det är dock mest för att alla mina inlägg kommer upp på facebook och för att jag inte har berättat för alla mina närmaste/nära hur det ligger till. Jag vet att jag borde det men när jag är med dem känns det så svårt att göra det för då vill jag bara njuta av vår tid tillsammans och ha det bra. 

Anledningen till att jag börjat skriva mer personliga inlägg här (men inte allt för personliga) är för att det har på senaste tiden känts som något jag borde göra. Vilket förmodligen beror på att jag tycker om att skriva och nu har tid till att skriva om mer allvarliga saker också och inte bara om vad jag köpt för nya kläder, vad jag har bakat eller hur kär jag är i Andreas.  

När jag mådde som sämst var jag så otroligt rädd för framtiden för jag trodde att jag inte skulle klara av att få någon bra alls. Eftersom det inte var så mycket jag orkade göra då så trodde jag att jag inte klarade av mycket alls. Det var självklart inte så men det var känslan jag hade.

Jag är verkligen så otroligt glad över att jag sa ifrån i somras att jag inte orkade mer och började ta hand om mig själv om ni förstår vad jag menar. Annars hade jag nog aldrig börjat träffa Andreas. För det hade jag förmodligen inte klarat av och då hade jag verkligen gått miste om något. Sen kan jag aldrig tacka Sanna och Emma nog för allt de har gjort för mig. True friendship. 

5/12-13 kl: 20:54
Lisa 

Jag har haft tur

Jag har ju nu under hösten gått till en psykolog en gång i veckan för mina psykiskastörningar eller vad man ska kalla det. Det har verkligen hjälpt mig att se livet ur en annan syn än tidigare och även fått mig att må bättre. Lärt mig en hel del om mig själv osv. När jag kom dit första gången hade jag helt gett upp hoppet om min framtid. Nu menar jag inte att jag ville dö utan jag hade ingen energi kvar om ni förstår vad jag menar. Jag orkade inte längre kämpa på och anpassa mig såpass som jag hade gjort tidigare. Utan jag behövde en förändring. Att börja ta hand om mig själv på ett sätt som passade mig, inte anpassa mig efter allt och alla andra. Min förändring har skett väldigt fort.. Min psykolog beskrev det som att det gick från ena veckan till den andra. Helt plötsligt var det ett annat lugn över mig än vad det hade varit förut. Vilket berodde på att när jag hade fått den anpassningen jag behövde i skolan, hemma och att de flesta av mina nära och kära visste hur det låg till så mådde jag mycket bättre. Jag har fortfarande psykiskastörningar det har jag men jag får inte lika ofta panikångestattacker längre och när jag väl får dem så har jag lärt mig lite mer hur jag ska göra för att lugna ner mig själv vilket oftast funkar. Dessutom har mina föräldrar blivit bättre på att stötta mig på rätt sätt, vilket är ett stort plus.

Panikångesten har jag ju fått för att min kropp säger ifrån att jag inte klarar av den situationen och då har det varit och är som ett dektetivarbete för mig och min psykolog att komma på och räkna ut vilka dessa situationer är och hur jag kan förebygga det. Men jag antar att jag har haft tur, att jag har fått en psykolog som jag har fungerat bra med och kan prata med ordentligt. Även min andra psykolog (tror hon är det) som är med på mötena med mina föräldrar har funkat bra. Dessutom att jag har så fina personer runt omkring mig och det har hjälpt en hel del med. 

Detta var inte alls svårt för mig att skriva. Men när det kommer till att prata om det med nya personer är det fortfarande väldigt jobbigt och känsligt för mig. Ofta önskar jag att jag reagerade mer utått för då hade det märkts mer och jag hade sluppit att förklara det för varenda ny människa i mitt liv. Det hade i alla fall varit på ett annat sätt. Men nu är jag ju som jag är och alla är olika. Tur är väl det. 

1/12-13 kl:18:21 
Lisa

Ingen förtjänar det

En bit av min novell som jag försöker skriva. Vet ärligt inte om jag kommer kunna skriva klart den med tanke på att ungefär det jag skriver om händer. Det är inte lätt när man tänker att Ja!!! den här gången går det. För att sen fem minuter senare få bevisat än en gång för sig att man hade fel. Det gick ju inte alls. Det händer mig allt för ofta nu för tiden. Desto äldre jag har blivt, desto sjukare har jag blivit. Det är så orättvisst, ingen förtjänar det. Bäst jag skyndar mig in i duschen nu innan klockan blir för mycket. Kunde knappt sova inatt. 
 
 
 

Brukar inte öppna mig men för min egen skull gör jag det

Nu ska jag skriva om något som är väldigt jobbigt för mig att göra. Är inte den personen som brukar öppna mig för folk egentligen men kände att för min egen skull så är det en sak jag behöver göra. Ni som känner mig, har känt mig eller så har säkert märkt att jag i vissa situationer beter mig lite annorlunda. Vilket jag alltid har gjort.
   När jag var liten fick jag ofta höra att jag var så jobbig och det vet jag att jag ibland är men jag har aldrig kunnat rå för det. Jag har psykisk störnig/störningar. Vet inte riktigt vad det är som är jag har än mer än att jag har lider av panikångest/ångest vilket nu på sista tiden har varit väldigt stark. Så det är inte mycket jag har klarat av. Så fort det har blivit för mycket, stressigt, för höga krav osv så har jag kraschat och då menar jag verkligen kraschat. Jag har alltid varit så här men det är inte förens nu dem senaste månderna som jag har börjat få den hjälpen jag behöver.
   Jag har varit ganska bra på att låtsas som att allt är okej under alla år jag har gått i skolan så det har inte märkts så mycket. Vilket har gjort att folk inte riktigt har tagit mig på allvar. Utan dem har sakt på mina utvecklingssamtal att jag är en bestämd tjej som behöver tänka på att inte göra det här och det här. Men det dem inte förstod då var att jag inte kunde rå för att jag blev uppröd/arg/fick panik över saker som man normalt sätt inte får eller helt enkelt inte klarade av vissa situationer.
   Anledningen till att jag berättar det här för er är för att jag aldrig riktigt har accepterat att det här är den jag är. Varje gång jag har fått en panikattack eller bara inte klarat av en situation och inte varit hemma så har jag kämpat för att hålla det inom mig och liksom svalt min ångest. Det är inte en lätt situation och den önskar jag ingen. Det som är viktigt när man har det som jag är att man har stöttning från sina nära och kära. Sen jag berättade för Sanna och Emma hur det är har det känts så mycket bättre. För jag vet att dem finns där oavsett om jag har mina dåliga stunder eller bra. Som igår då hade vi myskväll hemma hos Emma för att jag inte klarade av att göra någonting mer än så. Hade dem då inte vetat hur jag mådde så hade det ju inte blivit så. Utan då hade jag varit hemma och mått ännu sämre och dem hade varit och träffat våra andra vänner vilket vi egentligen skulle ha gjort.